bitterfittas

Han var en av de bästa, massa tokigheter gjorde vi. Bland annat en gång så hade jag stulit en tändare och några värmeljus av min mamma. Dessa satt vi och tände och släkte, tände och släkte. Skit nojjiga över att nån skulle komma på oss (med att släcka och tända några ljus?) Rätt som det är så tycker vi att vi hör något, så i ren panik ska vi släcka dessa ljus och jag minns att han skulle stampa på ett av ljusen, varpå stearinet flyger upp på hans fot.. Senare på dagen så kommer en släkting till K och frågar mig om jag vet vad det är som har hänt med K's fot? Jag blåljuger och säger att jag har ingen aning. Då berättar den här släktingen att de har tvungna att åka in till vårdcentralen och plåstra om honom. Med andra ord så har K inte heller vågat säga nått. Fick lite dåligt samvete över att han brände sig så illa..

Ni minns att man cyklade så sjukt mycket när man var liten? Det var det enda man gjorde, för mig så fortsatte det även upp i hela högstadiet. Just för att jag bodde så långt utanför närmaste samhälle och de vänner man hade. Minns en gång när jag, K och K's kusin C ( det skymtar fortfarande ett svagt C på min underarm, men ärret börjar blekna..) skulle cykla in till det närmaste samhället, eller till ett annat bad. Så på väg från där vi bodde så fanns det en stor bro över motorvägen. Så vi slet upp för backen för att sen kunna cykla järnet ner på nästa sida, ni vet man cyklade så där snabbt så man hann knappt med att trampa och framdäcket började vobbla lite. Mitt uppe i detta nervkittlande cyklandet så kör K upp på yttersidan på mig och räcker upp en hand. Av någon anledning tror jag att han ska slå mig, vilket är konstigt då han aldrig slagit mig, jag tyckte kanske det var dags.. Iaf så i ren panik försöker jag svänga undan från honom, håller på att välta så jag måste styra upp cykeln genom att styra tillbaka mot honom. Bara det att i full karriär kör jag rakt in i honom! PANG! Vi båda flyger av våra cyklar och tumlar runt på vägen, vi ligger båda kvar på vägen, ömson skrattandes ömson ojandes över att vi slog oss ordentligt. Rätt som det är så kommer C cyklandes förbi oss "Vad fan håller ni på med?!" Och fortsätter cykla.. Nu i efterhand så kan man ju förstå att han fortsatte cykla en bit för om han hade försökt stannat så hade han nog vurpat också.. Det körde förbi bilar men inte en enda stannade, vi levde ju iofs. Kommer aldrig glömma det blåmärket jag hade på min vad, helst sjukt. Såg ut som om någon slagit mig med ett basebollträ på benet..