Alldeles alldeles ensam..

Inte riktigt sant, men det är så det känns, man har liksom vant sig vid att ha Mr hos sig hela tiden. Det är liksom så jag vill ha det, honom hos mig alltså. Jag såg det ju nästan som ett litet "test" att man kunde bo ihop, gick bra, bådar ju gott ;) var väl inte så att jag var orolig heller.
Han är hemma nu, han har det lite knepigt med sina räkningar och så vidare.. Tycker han kan komma hem så jag bara kan få krama om honom!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback